Renässansen!

Under denna flik kommer du att kunna läsa om renässansen, hur renässansen utvecklades gentemot perioden före som var medeltiden och det avslutas med en analys av en av renässansens mer kända texter, Miguel de Cervantes ”Den snillrika riddaren Don Quijote av La Mancha”.  

Förändringar i språket skedde och böcker skrevs på lokala språk istället för till exempel latin, så nu kunde alla läsa böcker istället. Boktryckarkonsten ledde också till att alla kunde läsa och hela allmänheten blev mer lärda. Kyrkan förlorade som sagt mycket makt men religionen spelade fortfarande stor roll. Så fortfarande var gud väldigt viktig så man var noga med att inte kränka gud.  

Till skillnad från medeltiden där bara kristna var viktiga så blev alla viktiga under renässansen, vare sig man var kristen eller inte. Så även om religionen var väldigt viktig så spelade humanismen och varje individ större roll under denna period. 

”Den snillrika riddaren Don Quijote av La Mancha” är en bok som skrevs av den spanska författaren Miguel de Cervantes år 1605 och 1615. Den har två olika utgivningsdatum på grund av att den är skriven i två delar utgivna två olika år. Det är en klassisker som har röstats fram som en av de 100 bästa böckerna som kallas världsbiblioteket. 

Boken handlar om den fattige adelsmannen Don Quijote, han var adelsman i området La Mancha. Det bästa han visste och det som var hans levebröd var att läsa riddarromaner. Allt som stod i dessa böcker trodde han på till punkt och pricka. En dag bestämmer sig Don Quijote att rida ut för att bli en berömd riddare, hjälpa andra som har det sämre ställt än han själv och han vill även finna den vackra damen som han kallar Dulcinea, eller Aldonza som hon egentligen heter, som han har stött på tidigare. Han sadlar sin häst Rosiante och ger sig ut på sin resa, med sig på sin resa har han även bonden Sancho Panza. Sancho Panza som var en fattig bonde hade ingen häst att rida på så han fick rida på en åsna istället. Han blir Don Quijotes vapendragare. På sin resa stöter de på flera olika fiender och hemskheter, eller detta tror i alla fall Don. Don som har blivit förblindad av alla riddarsomaner som han har läst tror att allt de stöter på är fiender och han tror att han är en fantastisk riddare. Detta säger Sancho Panza emot, för det mesta de stöter på är endast imaginära fiender som Don Quijote själv hittar på. I det avsnittet som ska analyserars här är ett mycket känt avsnitt ur boken, då Don Quijote stöter på patrull då han ska slåss mot väderkvarnar. 

Han beordrade sin häst att anfalla och drog upp sin lans, men väl framme vid väderkvarnarna blev han besegrad då han blev ivägslungad av en av dess vingar. När han ligger på marken kommer Sancho fram till honom så fort hans åsna bar honom. Då inser han att det verkligen var väderkvarnar, men han ger sig inte och påstår att det var hans ärkefiende, trollkarlen Freston som förvandlat jättarna till väderkvarnar för att inte låta Don besegra dem och visa vilken stark riddare han var. Sancho Panza bara skakar på huvudet och tror inte det minsta på Dons påhitt, sedan fortsätter de sin resa.  

I boken finns det två stora huvudkaraktärer, Don Quijote och Sancho Panza. Don Quijote var en fattig adelsman som bodde i La Mancha, hans största intresse var att läsa riddarromaner. Intresset spelade stor roll för hur Don Quijote handlade, han blev helt förblindad av historierna. Vartända ord som stod i dem trodde han både vilket gjorde att hans fantasi flödade. Han fick för sig att helt vanliga saker blev ett monster. I boken målas han upp som en lång och smal karl. Den andra huvudpersonen i boken, Sancho Panza, är raka motsatsen till Don Quijote. Han var liten och tjock istället. En bonde som inte alls var lärde eller hade läst speciellt många riddarhistorier. Till skillnad från Don så var han verkligen inte speciellt fantasifull och när Don vandrade iväg i sina egna syner så han alltid var det egentligen var. Sancho Panza hade alltid fötterna på jorden och upplevde alltid verkligheten. 

Boken är skriven i tredje person, alltså som att en tredje person som lyssnar och tittar på allt. Läsararen blir som den personen och lyssnar på deras samtal mellan varandra och hur allting syns. Denna del av boken är skriven i kronologisk ordning med en start innan striden mot väderkvarnarna och med ett slut på kvällen när de rider ifrån striden som Don har förlorat. Språket i boken är väldigt lätt läst för att vara skriven för 400 år sedan, Miguel använder ett väldigt modernt språk för sin tid. Men det finns ju självklart ord som tyder på att den inte är en historia från nu, ord som till exempel nalkas och give är ord som inte används nu för tiden. Det finns även något väldigt typiskt för renässansen i språket, det märks att den är skriven på spanska och inte på något annat språk. Detta märks genom att namn inte är några klassiska namn utan alla namn är på spanska. Detta är typiskt för renässansen, att skriva på ett mer lokalt språk, det var först under renässansen som detta började.  Renässansen språk syns även flera ställen då man pratar på ett religiöst sätt. Till exempel: ”Ja, det give gud” 

Denna bok är en klassisk satir, den gör både narr av Don Quijote och hur hela världen hade sett ut under medeltiden. Under renässansen tyckte man illa om medeltiden för att det var en mörk tid både för folket och för kulturen, därför passar boken perfekt in i tiden för den speglar verkligen hur folk kände för medeltiden. I boken ska Don Quijote spela medeltidens folk där de alla trodde på allt som kyrkan sa precis som han trodde på allt som stod i böckerna. Sancho Panza tror på sina egna tankar och det han ser och handlar ut efter det, det ska motsvara renässansen människa, en som tror på sig själv och det han tror. Man gör narr av Don Quijote på flera olika sätt, detta gör boken lite roligare när man vet denna lilla faktan: 

Don Quijotes landskap La Mancha är inget mer än en åker och har alltid varit så, det ställe där han skulle vara regent är alltså ingenting.

Hans fagra mö, Dulcinea som han kallar henne, betyder söt på spanska. Men det som gör det hela lite komiskt är hennes egentliga namn, Aldonza. Detta namnet kommer ifrån ett gammalt spanskt ordspråk "har vi ingen annan tar vi Aldonza". Med det menas att om det inte finns något annat så får man nöja sig med att få Aldonza.